Catharina Wilhelmina Hoffman

Tjänarinna.
Född 1813-01-18 i Västervik (H). [1]
Döpt 1813-01-20 i Västervik (H). [1]
Död 1897-08-06 i Adolf Fredrik (AB). [2]

Levnadsbeskrivning

Flyttade 1835 till Stockholm.

I Östra kvarteret nr 157 där Catharina Wilhelmina bor, bor också Wendla Juliana Florén som är född i Stockholm. Hon flyttar tillbaka till Stockholm. Detta inspirerar kanske Catharina Wilhelmina, som också flyttar till Stockholm ett par månader senare, i oktober 1835.

I folkräkningen för 1890 återfinns Catharina Wilhelmina i Adonis 5 och 6 i Adolf Fredriks rote.

Dog på Kammakargatan 22 i Stockholm


EN GAMMAL TROTJENARINNA. Den 6 denna månad bortgick ur tiden efter långvarigt lidande Catharina Wilhelmina Hoffman, hvilken, ehuru tillhörande den tjenande klassen, dock varit för dem, som kände henne, en i flere afseenden originel qvinna samt en personlighet af mer än vanligt utpräglad karakter. Sedan 1850 var hon trotjenarinna i den Hedinska syskonfamiljen intill 1880, då hon af tilltagande kroppsliga lidanden nödgades lemna sin tjenst och utbyta densamma mot det ensliga lifvet på sitt rum, der hon längre och kortare tider fick binda sin tillvaro vid sjukbädden, ty hennes plågor blefvo med åren allt svårare. Under den tid hon ännu kunde tjena, utvecklade hon med aldrig svikande kraft en verksamhet, som i pligttrogenhet, redbarhet och kärlek till sitt husbondefolk söker sin like, och hvarigenom hon skulle kunna, synnerligen i våra tiden, ställas fram såsom ett mönster för tjenarinnor. Också innehade hon sedan långa tider tillbaka henne från Sällskapet för dygdigt och troget tjenstefolks belönande med rätta tilldeladt hederstecken. De mera originella dragen i hennes karakter bestodo bland mycket annat deruti, att hon med ett naturligt godt hufvud i alla lifvets förhållanden visste intaga en orubblig sjelvständighet; hennes tal och omdömen voro betecknade af en viss humor och en understundom ganska bitande ironi; i sina svar, som ofta voro tillsatta med en dosis attiskt salt, slog hon merendels så hufvudet på spiken, att man rent af häpnade dervid, och många lustiga anekdoter skulle härom kunna anföras. Under sina svåra lidandes dagar och ända till det sista bibehöll hon sina själskrafter oförminskade och var derunder ständigt densamma som förr, aldrig dagtingande med något, som kunne rubba hennes öfvertygelse. Sina kroppsliga plågor bar hon föröfrigt med tålamod och undergifvenhet. Hennes forne herrar hade, efter det hon lemnat sin tjenst, egnat henne fortfarande vård och i hvad på dem ankom, beredt den gamla en betryggad ålderdom. Af den familj, som hon så länge och troget tjenat, återstår nu endast två medlemmar, hvilka med tacksamhet skola bevara minnet af "Gamla Mina" den plikttrogna och redbara trotjenarinnan. Med fullt fog skulle här kunna tillämpas Runebergs bekanta ord om Lotta Svärd, att Något tålde hon skrattas åt, Men mera hedras ändå. Och väl må hon vara värd denna enkla minnesruna, som af tacksamt hjerta ristats vid hennes bortgång. Hon var vid sin död något öfver åttiofyra och ett halft år.